Vid en renovering av gamla bågar ska man försöka att behålla det gamla munblåsta glaset. även kallat kulturglas. Om sådant glas sitter i bågen bör man låta det vara kvar för att behålla fönstrets, för att inte säga hela husets karaktär.

Det munblåsta glaset känns igen på det buckliga utseendet. Det finns olika metoder att tillverka munblåst glas men den mest utbredda typen är cylindermetoden. Glasblåsaren blåser en lång cylinder, avlång ballong, som man sedan klipper bort ändarna på. Då har man fått ett långt rör och den klipper man upp, längst med, och låter falla ned till en skiva som slätas ut.

Denna metod pågick fram till 1933 i Sverige då man upphörde med tillverkning av det munblåsta glaset. Detta ger på handen att allt munblåst glas i Sverige är från 1933 eller tidigare. Detta förutsatt att ingen har importerat eller tillverkat sitt eget, vilket säkert kan ha förekommit i glasbruksorterna. Munblåst glas tillverkas fortfarande men i mycket begränsad skala.

Här till vänster kan vi se ett glas som ej är riktigt utslätad. Glaset är bågformat vilket är en rest från dess ursprungliga form, cylindern.

Efterträdaren var ett manskindraget, även kallat valsat glas. Det valsade glaset känns igen på att det inte är "buckligt" utan vågigt. Vågigheten går som regel bara i en riktning och påminner lite om när man kavlar en deg lite slarvigt. Tillverkningen fungerar som så att man har en glasmassa som drars upp mellan ett antal valsar. Därav namnet och utseendet. Det är detta glas man ska försöka ersätta sitt munblåsta glas med om man inte kan komma över eller har råd med nytt munblåst glas. Det valsade glaset tillverkas fortfarande.

Det glas som används idag i nya bågar är ett såkallat floatglas som uppfanns av Pilkington på 1950 talet. En fabrik startades i Sverige i mitten av 1970 talet. Såvida inte glaset är importerat så är floatglaset som mest från detta år. Man känner igen ett floatglas på att det är helt plant, inga vågor inga bucklor kanske eventuellt någon prick. Floatglaset är i jämförelse med de båda andra glasen helt dött. Tillverkningen av detta glas sker genom att man låter glasmassan flyta ut på en bädd av tex tenn. Det är tyngdkraften som gör att glaset blir så plant, det behövs ingen mekanisk kontakt med glasmassan.

På bilden kan vi se livet i olika glastyper. Den vänstra är från tiden 1700/1800 talet. Det ser man på att glaset har en grönton. Mittenglaset är också munblåst men är av ett nyare datum. Den högra är faktiskt valsat men det är svårt att få med på bild så den får även representera floatglas i denna bild.

Munblåst glas är som regel ett tunt glas och därmed också ett lättare glas. Detta i kombination med bättre virke innebar att man kunde göra bågarna tunna och smäckra. En gammal enkelbåge i original väger i jämförelse med en modern dito nästan ingenting.

Om man önskar öka värmeisoleringen på sitt fönster med gamla bågar så brukar tillvägagångssättet vara att man byter innebågens glas mot ett isolerglas eller ett belagt glas. Efter det sätter man in nya tätlister mellan karmen och innebågen och eventuellt en filtlist (dammlist) mellan bågarna. Fördelen med denna metod är att man har uppgraderat värmeisoleringen men inte berövat huset dess yttre karaktär. Den gamla karmen med dess gamla bågar samt den yttersta glasytan är ju fortfarande kvar. På det viset behöver man inte byta hela fönstret med alla ingrepp på byggnaden som det kanske skulle innebära.